kom för en liten stund hem sen från världens finaste mormor. spenderade 6 timmar där efter skolan, vi pratade om allt möjligt och jag glömde bort allt plugg som jag egentligen var tvungen att göra. det är första gången jag var där så som jag brukade när allt var normalt, när morfar var i livet. och på något sätt kändes det inte konstigt, klart att det känns tomt men jag känner att han finns där, han lever kvar i mig och det kommer han alltid göra. för han var så levande, han var en sån glädjespridare och en riktig livsnjutare. det har inte gått en ända dag utan att jag tänker på honom, och jag saknar han så. det känns som att han kommer snart tillbaka från sjukhuset och han fortsätter sjunga sina trudelutter och äger ut oss alla på kortspel. det gör så sjukt ont i mig när jag tänker på att jag aldrig kommer få prata med honom igen eller se honom skratta. allt han sa kändes så viktigt, det kändes så betydelsefullt. och han vart så glad varje gång man kom efter skolan. det är så overkligt, jag vill ha min älskade morfar tillbaka.

gud lånade oss en ängel, ett riktigt lyckopiller. jag vet att vi inte har träffats för sista gången, men jag vill att mina barn skulle få växa upp med han och lära känna samma underbara människa som jag fick. jag hade Aldrig kunna fått en bättre morfar, du har satt spår i mig och skapat minnen som kommer sitta med mig hela livet. tårarna rinner när jag skriver detta, men det är svårt att leva utan något som alltid funnits där.